juliabaeckman.blogg.se

Jag har ju glömt att berätta om min och Felicias otroligt stressfria och njutbara resa hit. Det måste ni ju faktiskt få höra om. Och om man hänvisar till rubriken så kan jag på förhand säga att jag pratar flytande på tvärtomspråket. 

 

Det började väl redan kvällen innan resdagen skulle jag vilja påstå. Den 18 januari fick jag ett sms av SAS där det stod att mitt flyg hade blivit inställt, dvs min resa från Ösd - Arlanda. Detta innebar att jag skulle anlända på Arlanda 1h innan nästa flyg skulle avgå mot Oslo. Felicias flyg från Göteborg skulle anlända ungefär samma tid men planen var att jag skulle vara där i tid och checka in oss och sedan när hon kommit dit bara slänga in sitt bagage, men det blev inte riktigt så. 

 

När jag befann mig på Östersunds flygplats och skulle checka in mitt bagage klockan halv 7 på morgonen så frågade jag personalen i SAS om de kunde fixa så att mitt bagage transporterades vidare automatiskt med tanke på att det var SAS jag skulle resa med hela vägen till NY sen. Men ikke. Eftersom biljetterna var betalda separat så gick detta inte att genomföra. Äsch då tänkte jag men inte hela världen var väl det. Tills jag kom till Arlanda.

 

Felicias flyg anlände i princip samtidigt som mitt, och där stod vi och skulle få våra väskor vid bandet och var väldigt glada att se varandra igen efter en månads uppehåll. Jag tänkte vara smidig att checka in redan på terminal 4 eftersom det är SAS där, snabbtänkt men fel så gick ju inte det eftersom terminal 4 endast är till för resor inrikes. Det stod på skärmen "kontakta personal", och det gjorde vi. I disken möttes vi av en äldre dam som sa att det var otroligt dumt av oss att boka med så liten marginal, och hade ingen lust att hjälpa oss vidare så vi kunde hinna med nästa flyg till Oslo från terminal 5. "Ni får springa när ni får erat bagage, de ska vara inne om 5 minuter". Tack så mycket för hjälpen tänkte vi (surkärring), och stressad som attan stod vi och stirrade på bandet som enbart transporterade andras väskor. Felicia fick till slut sin väska och då bestämde vi att hon skulle gå i förväg och checka in oss, så skulle jag komma efteråt i full fart när jag fått min. Lite missförstånd blev det, men när jag (vad som kändes som en evighet) hade fått min väska, sprang jag genom SkyCity-förbi alla blängande människor-ända bort till hörnet av terminal 5 och SAS avdelning. Där fanns ingen Felicia. Men jag skyndade mig till en anställd och sa att vi skulle med nästa flyg till Oslo och hade lite bråttom. Då sa hon att jag skulle skynda mig att checka in och sedan slänga in bagaget på Self-service, vilket jag gjorde, och Felicia dök upp. Äntligen skulle vi få sätta oss ned och andas ut. Ingen mer stress, tänkte vi..

 

När jag satte mig ned på min plats i planet så läste jag på mitt boardingkort att det stod endast att jag skulle till Oslo, inte NY, vilket det alltid brukar stå under eller möjligtvis på ett extra boardingkort. Och när jag också kollade på baksidan av kortet på bagagetaggen så står det lika som på framsidan att jag bara ska till Oslo. Jag frågade Felicia om hennes såg likadan ut vilket det också gjorde. Då frågade jag en flygvärd innan avfärden om det skulle se ut så, för jag vet att vanligtvis så brukar hela resan stå med. Han tyckte det var lite märkligt och sade att han skulle kolla upp det åt oss när vi kommit upp i luften. När säkerthetslamporna var släkta kom han fram till vår rad och ställde några frågor, sedan gick han igen, och vi hade inte blivit någon information rikare. Lite senare under resan kom en flygvärdinna fram till oss, och efter några ordväxlingar säger hon att vi måste hämta ut våra väskor igen i Oslo. Skämtar hon tänkte jag, vi hade endast 40 minuter innan nästa flyg skulle lyfta och det var en självklarhet för oss att våra bagage skulle transporteras vidare automatiskt. Hon var väldigt hjälpsam och sa att hon skulle ledsaga oss till vår gate så att vi hinner med nästa flyg och att vi då också kan hinna få vårat bagage. Men tiden var knapp när vi anlände och vi var tvungna att vänta tills att alla lämnat planet innan hon kunde vägleda oss. Tills vi fick vänta igen.. Sen fick vi gå igenom en gate där massa människor strax skulle gå igenom från andra hållet, då sa hon att vi skulle springa bort till vår gate (som såklart låg längst bort i hela terminalen), och där skulle de släppa in oss utan att behöva gå igenom någon extra kontroll, och hon skulle se till så att våra väskor hann med planet. Perfekt. Fram med löparsteget igen och genom terminalen sprang vi med vinterjackor och ryggsäckar tills vi hade nåt gaten, och vi kunde slappna av igen när vi satte oss på planet som skulle ta oss till NY och Newark. 

 

Nu tror ni väl säkert att jag ska skriva att planet åkte till Turkiet, men nejdå. Denna resväg som tog oss 8h gick väldigt bra, men vi var otroligt (med en stor betoning på otroligt) hungriga de första timmarna tills vi fått vår mat. Båda av oss hade ätit frukost runt 5:00 och vi satt där ca 7h senare och hade inte ens fått i oss en droppe vatten. Och ingen av oss hade lyckats hinna köpa med något snacks. Men mat fick vi! Som vanligtvis kanske inte varit toppen av toppen, men det fyllde i alla fall två tomma matsäckar.

 

Newark för er som inte vet det ligger i New Jersey och man måste åka in till Penn station innan man kan åka vidare till Hicksville och huset vi nu bor i. När vi anlänt och skulle gå igenom customs var det förstås som alltid en himla lång kö, men vi hade ju varandra så det gick rätt lättsamt. PLUS, världens största plus!! 2m framför oss kom JUDE LAW och hans vän!!!! Satan i gatan vilken himmelskt stilig man. Då smälte våra hjärtan något, och all stress som fortfarande låg och klappade i kroppen försvann och ersattes av en äkta starstruck. Vi blev genast på bra humör tills jag kom fram och skulle lämna fram mina uppgifter. Allting gick fint tills han säger "it says here that your school hasn't received your payment yet". Vad i hela friden. Detta var min fjärde gång jag skulle in i landet, och jag betalar aldrig skolan förrän jag kommit dit. Felicia som gör samma sak fick gå igenom som vanligt, men mig skulle de ta in. "Come with me" sa en vakt som tog med mig in till en väntsal där några andra satt och såg oroliga ut. Jag kunde faktiskt hålla lugnet i behåll då jag visste att jag inte gjort något fel, men tiden bara rann iväg.. Jag klarade mig felfritt denna gång men de sa att jag skulle ta hand om detta "so we won't have to come and get you". Jo tjena mittbena. När jag kommit ut var det dags att hämta våra bagage...

 

... vilket ni nog säkerligen kan gissa hur det slutade. Vi kom ned till baggage claim där det kryllade av indier som väntade på sina väskor på det band där vi skulle hämta vårat. "Oslo??" hörde vi en röst säga och vi går dit där en dam står med 6 väskor som väntade på att bli upphämtad, men ingen av dem tillhörde oss. Så till SAS service-disk fick vi gå, igen, och få rapporter på att våra väskor inte befann sig där de skulle. Klockan var vid den här stunden vid middagstid lokaltid, men för oss mentalt var det nästan sovdags. Men hungriga var vi! Så när vi transporterat oss till Penn station gick vi upp på Manhattan och in på Chipotle och där vi köpte oss en varsin bowl. Som lite plåster på såren fick vi båda riktig mycket guacamole, vilket enbart var tur, som vi inte haft tidigare under dagen förutom då vi träffade mr. prins. Mätta och belåtna gick vi till starbucks bara för att få lite internet och kunde kontakta världen. Vi hade fått x-antal meddelanden av vår housemate Siri där det stod att det har varit vattenskada i huset och att ingen av de som har rum på nedervåningen kunde stanna där för tillfället. Men vi kunde använda vårat rum på övervåningen och nyckeln låg i brevlådan så det var bara att gå in. Ingen big deal tänkte vi och vi lämnade starbucks och wifi:t och satte oss på tåget. Äntligen var vi snart där. 

 

När vi betalat taxichauffören och låste upp dörren till huset möttes vi utav total mörker och kyla. Vi gick in och satte oss ned i soffan ett slag och skulle slå in koden till vårat wifi vi har i huset, som inte fungerade... Så där satt vi, i soffan, trötta, utan värme, knappt utan lyse, utan pengar på telefonerna, och inte heller någon wifi. När började vi skolan dagen efter? Hur skulle vi kunna kontakta någon överhuvudtaget? Vi var helt isolerade från omvärlden, man förstår inte hur folk förr i tiden kunde anpassa sig så bra utan all den teknologi som utvecklats till idag. Men där satt vi i alla fall och kände oss helt utslagna och isolerade. Jag sa att vi måste fråga någon granne om vi får låna deras internet. Efter många om och men och lite sneak-peeks genom diverse fönster så öppnade till slut ett par i 30-års åldern dörren för oss. Med den absolut snällaste rösten jag har berättade jag lite kort vad som hänt och att vi ville låna deras internet för att fylla på våra telefoner. De var verkligen hjälpsamma och förstående. De erbjöd oss mat och dryck men vi var fortfarande mätta efter den där extra guacamolen vi lyckats få i city. Tacksamma lämnade vi huset och återvände till 19 Bond ln. När vi kom in så ville vi båda gå och lägga oss direkt och vi tog upp våra väskor och jag skulle hämta mina sängkläder som vi skulle klä sängen med för natten.

 

När jag tog tag i IKEA-påsen och gick uppför trappan kännde jag vilken otrolig tygnd den hade och vad i helsike hade jag i den som var så tungt? Jag fick veta svaret när jag öppnade påsen och började lyfta i textilen. Vilken stank och helt genomblöta. Hela påsen var fylld av vattendränkta lakan, påslakan, överkast och örngott. FAN! Jag sprang ned för att gå igenom resten av mina saker, och sanningen var faktiskt att alla mina IKEA-påsar med kläder och dyligt, var helt genomblöta. Nu ville jag bara lägga mig ned på golvet och dö för några minuter. Men golvet fylldes istället av mina kläder som jag kastade ut och fick se dessa prickar. Massvis av röda prickar som förmodligen var något slags mögel hade spridits utöver mina klädesplagg. Åh vad jag bara ville börja gråta. Och vi kunde inte heller googla vad dessa prickar var för något eftersom ingen av oss hade internet på telefon. Så jag textade min tränare och berättade situationen. Vi körde igång någon tvättmaskin och väntade för att se om det blev någon skillnad, men endast lukten försvann och inte några prickar. Kalla mig osmart men jag var så trött då det i min kropp och huvud var sena natten och ögonlocken vägde flera ton, så både jag och Felicia begav oss till sängs för att ta tag i våra problem dagen efter.

 

Kan berätta att jag inte sov bra den natten. Trots att jag hade på mig långbyxor, hoodie, filt och täcke så frös jag. Och vi hade ingen frukost. Jag skippade min 8 klass på morgonen (badass jag vet, men jag har droppat den nu så det spelar ingen roll), men på skolan skulle vi och båda hade klass 9.30. Vi fick låna cyklar att ta oss till tågstationen med som vanligtvis tar 27 min att gå, men nu ca 13 min att cykla, så det var ju bra. När vi kommer dit fick vi vänta, liksom många andra studenter. Shuttlen skulle komma vid 9, men 20 min senare och ingen shuttle bestämde vi oss för att ta bussen istället, som också var sen. Vilken kyla det var också!! Riktigt rå luft och resekläderna fick jag ha på mig eftersom alla mina kläder i huset var blöta/stank/hade prickar på sig, och min resväska var inte med mig. Men bussen var varm och till skolan anlände vi 30 min för sent så vi skippade våran 9:30 lektion också. Jag lovar mamma att man inte missar så mycket de första lektionerna, så det var inte hela världen. 

 

 

Trots denna otroligt bra start på terminen, så måste jag säga det att det är otroligt härligt att bo i hus. Jag kan säga så många fördelar men för att inte göra detta inlägg till en hel bok så avslutar jag nu. Imorgon ska vi baka bullar i ett annat hus i närheten, och sen på kvällen bjuds det på lite festligheter. 

 

Om ni nu lyckats ta er igenom all denna text så ger jag er massa credit. Nu ska jag bege mig till min queen sized bed som är väldigt lockande just nu. 

 

Tack och godnatt